tisdag 28 januari 2014

Bitterljuvt

Det är konstigt att säga hejdå. Alla som har varit på läger någon gång kan känna igen hur skumt det är att man plötsligt faktiskt måste gå ifrån varandra. Det spelar ingen roll hur länge man står och kramar om varandra för i slutändan är det bara över. Som en AV och PÅ-knapp helt utan gråzon. Och då spelar det ingen roll att man lärt känna personerna i flera månaders tid; när knappen slås av är det av. Helt av. Mycket märkligt. 

Nu är det alltså dags för mig att ta farväl av Salta. Senaste veckan har jag tagit mina sista glassar på favo-stället, ätit (själv) på mysigt empandas-hak och träffat de jag vill träffa en sista gång. Sagt hejdå till barnen på barnhemmet och nästan gråtit när jag till slut bara var tvungen att vända mig om och gå. Det har varit fint och helt ärligt är jag lite glad att det snart är över - man orkar bara säga hejdå så länge och nu är min kvot pretty much fylld. Dessutom blir, som alltid, allt och alla mycket trevligare över att det snart är slut. Nu känns det som att det vore världens bästa grej att stanna ett helt år, det vore ju inga problem alls. Right. Jag vet att det inte stämmer, men jag njuter av känslan ändå. Och passar på att riktigt riktigt digga att få gå på en gata utomlands och ha gått den i flera månader, veta precis var jag är och känna mig lite lite hemma i en stad i Argentina. 

Jag har inte fått någon själsfrände här i Salta. Alla mina bästa vänner bor fortfarande i Sverige (shoutout ser fram emot att se er igen!). Jag har inte skaffat mig någon Argentinsk storasyster. För, chockerande nog, bara för att man kommer utomlands betyder inte det att man kommer gilla alla man träffar. Jag tänkte nog lite så när jag åkte hit, inte medvetet förstås men lite sådär omedvetet. Men det visade sig att Argentina är precis som Sverige i det fallet. Precis som hemma så träffar man väldigt mycket folk som är helt okej, några som man inte gillar alls och det ska mycket till för att någon ska vara perfekt för en. Så jag har träffat massa människor som jag gillar och som är superfina men jag kan tyvärr inte leverera volontär-clichén om min nya familj på andra sidan atlanten. 

En annan sak jag insett här (oj, hjälp nu blir det såna där djupa grejer som jag inte tänkte att det här inlägget skulla handla om) är att Gud är Gud överallt. Som i att Gud blev inte lättare att hantera av att jag åkte hit. Det blev inte lättare att läsa Bibeln, eller be, eller vara säker på vad Gud vill av att vara i Salta. Gud har "talat" precis lika lite till mig som hemma i Sverige. På ett sätt är ju det lite jobbigt, men på ett annat är det skönt. Jag menar, det vore jobbigt om jag behövde åka utomlands varje gång jag ville be. 


Inatt tar jag en buss till Mendoza och sedan bär det av till Chile för att träffa Benjamin och hans polare som ska blir mina reskamrater när vi drar söderöver. Min hjärna verkar ha lite svårt att processa konceptet att jag lämnar Salta men inte åker till Sverige för jag har funnit mig själv gå runt och tänka mycket på hur skönt det ska bli att komma hem, trots att det fattas en månad dit. För det ska bli skönt att komma hem. Skönt att inte alltid umgås med någon annans släktingar, eller att inte behöva anstränga sig så mycket för att alla ska vara säkra på att man hänger med i samtalet. Kunna slappna av lite mer. Men först: Patagonien! Vi höres om det äventyret as it goes along.

Chau!

1 kommentar:

  1. Jag delar din erfarenhet om att Gud verkar vara Gud överallt. Jobbigt på ett sätt, men samtidigt bra. Nu kan jag inte längre skylla på att det är så svårt med Gud just i Sverige, för inte ens på andra sidan jorden finns det ett litet paradis där det kristna livet går på räls.

    Lycka till med resandet så kanske vi ses i Sverige någon gång.

    Mvh Samuel Hellgren

    SvaraRadera