Sammanträffandenas vecka

En späckad vecka har gjort mig alldeles trött och mycket glad. Ingen ökning av våra ”officiella” uppdrag men socialt har den gångna veckan varit över förväntan.

Det började i måndags med något så trevligt som en kväll av basket med ett gäng blandade kompisar till Damaris, som var den enda vi kände. Några av dem var bröder som, precis som vi, hade flyttat hit till Salta för tre månader sedan. På något sätt kändes det bra att inte vara de enda utan gamla kompisar i staden, och de var kul att umgås med. Basket var perfekt eftersom det kräver väldigt lite språkmässigt och inte heller är galet svårt som sport så jag var väldigt nöjd när kvällen var över. Yay, vi börjar lära känna fler folk! Folk som verkade intresserade av att gå och se The Hobbit 2, ännu bättre!

Resten av veckan har till stor del upptagits av det största sammanträffandet jag någonsin varit med om. För några veckor sedan fick Benji kontakt med en man på gatan som blev väldigt glad när Benji berättade att han var från Sverige. Mannen, Alfredo, frågade om Benji kände någon som heter Lena Bejerot, en kvinna som han hade träffat när de var unga och hon backpackade genom Argentina. Sverige må vara litet men det är fortfarande ett land med 9 miljoner invånare. Trots detta bestämde sig Benji för att göra ett försök och googlade faktiskt fram en Lena Bejerot, som jobbar på Sveriges Radio och verkade ha rest mycket i sitt liv. Han skickade iväg ett mail, kan ju i alla fall inte skada, och döm om vår förvåning när svaret kom tillbaka att ja, hon var i Argentina för en sådär 40 år sedan, ja hon kan ha träffat den här mannen och, bäst av allt, hon är i Buenos Aires just nu med planer att komma upp till Salta! Vad är oddsen? Vi arrangerade en lunch-träff och i tisdags mötte vi henne och hennes cykel-partner (de håller på att cykla runt i Argentina för tillfället, så coolt) Guillermo. Det var så skruvat! Vi åt lunch, mycket trevligt och tog sen en promenad i parken där Alfredo brukar vara. Chansen var liten att hitta honom men så plötsligt var han där.

Det bidde sig sen att vi spenderade resten av tisdagen tillsammans allihop och hade det så trevligt att vi inte ville sluta. Så under veckan har vi gått på museum (trots 3 månader här har Benji och jag inte lyckats pallra oss iväg till det där museet alla nämnt att vi borde gå till), knallat upp på berget härintill och sett mörkret falla över staden, och åkt ut till San Lorenzo för att knalla runt bland alla finfina träd.

På detta glasställe kunde vi lägga till en ny grej till listan av sammanträffande: Lena och Alfredo är födda samma dag, om än olika år.

 Salta by Night

Det är konstigt när man träffar folk på det här sättet. Det är lustigt att tänka att för en vecka sedan hade jag ingen aning om vem Lena eller Guillermo var och sen spenderade jag fyra dagar tillsammans med dem, som den mest naturliga saken i världen. Det är väl någonting med att vara långt hemifrån och inte känna någon annan. Lite på temat att ja, vi känner inte varandra, men trots det har vi mer gemensamt med varandra, eftersom vi är från Sverige, än vad vi har med lokalbefolkningen. Inte för att jag inte vill umgås med det lokala gänget, det är ju det bästa med att vara här, men det är fascinerande hur man lär känna folk när man är på resande fot. Saker och möten som inte alls skulle vara naturliga hemma ter sig plötsligt som det mest självklara och normala i världen. Jag gillar det. Och Guillermo och Lena var huuur trevliga som helst, fantastiskt öppna människor. Språksoppan som blev när vi umgicks allihop, inklusive Alfredo, var en fenomenal blandning av svenska, engelska och spanska. Kan inte ha varit lätt för Guillermo och Alfredo när vi bytte hej vilt.

All in all, en riktigt bra vecka som ledde mig in i december. Hur jag ska klara mig utan allt julmys och alla jultraditioner återstår att se!

Chau!