fredag 4 oktober 2013

So it begins...slowly

Kära Läsare!

Hittills är min tillvaro här väldigt, väldigt lugn. Det finns mycket tid till att läsa, spela Kungen (jag har för mig att jag har lagt 75 omgångar Kungen nu) och Pinball, lyssna på musik, jogga och allmänt göra vad jag känner för. Nu var det ju dock inte riktigt därför som jag åkte hit. Tanken är ju att jag ska hjälpa till på något sätt. Vår handledare David verkar vara väldigt mån om att vi inte tröttar ut oss och att vi alltid har det supertrevligt och mysigt, vilket hittills resulterat i att vi inte gör överdrivet mycket. Men! I onsdags började ett nytt projekt för oss, äntligen! Vi gick till ett barnhem för barn som blivit tagna från sina familjer av socialen på grund av problem i hemmet och där dumpades vi med instruktionen "lek med dem". Jahapp. Vi går alltså in på barnhemmet (efter att det först var lite strul direkt när vi kom, man var lite oense om vi skulle komma vid 17 eller 19), ingen i personalen riktigt hälsar på oss eller säger åt oss vad vi kan göra. Vi har fått det förklarat för oss att de flesta barnen gör sina läxor just för tillfället (det var anledningen till att det kanske vore bättre om vi kom vid 19) men två tjejer är lediga. Dem går vi ut på gården med och ja, hänger runt. Pratar lite. Gungar. Försöker låtsas som att vi är superbekväma och inte alls tycker att det är en mycket märklig situation. Tiden går och vi börjar leka lekar när det ansluter några barn till. Bland annat varianter av "Under hökens alla vingar" och "Kom alla mina små kycklingar". Fast i den här versionen av "Under hökens alla vingar" säger man en färg och det barn som har fått den färgen tilldelad ska försöka springa. Blir man tagen får man gå åt sidan och ska låtsas vara en del av ett badrum, t.ex. en dusch. När alla är badrumsdelar går en person in och "använder" sakerna, varpå de "går sönder" och leken är slut. Just den där badrumsdelen förstod vi inte riktigt, högst oklart vad poängen var. Men barnen tyckte att det var otroligt självklart och fattade inte varför vi inte hängde med.
         Kidsen var stört taggade och jag är så glad för det, det gjorde vårt jobb mycket lättare. Jag hade glömt bort hur många lekar man kunde när man var liten, jag menar varje rast i flera år hade man ju alltid något att leka. Så vi behövde inte göra så mycket mer än att vara där och vara med. Det var lite hysteriskt med så många barn och ibland pratade väldigt många samtidigt och plötsligt lekte man kull, nej, vänta vi byter till tjuv och polis, nej, burken! 
         Jag är ingen naturlig barn-människa så jag är lite nervös över hur det är kommer bli, vi ska trots allt vara där väldigt många veckor. Avsaknaden av rutiner gör det också lite svårare, vi har liksom inget att gå på utan förväntas bara dyka upp och, well, göra något med barnen. Och vad gör man när en nioårig tjej frågar en "kan du vara min mamma"? Just då önskade jag verkligen att jag kunde bättre spanska så att jag skulle kunna säga mer än "nej, det kan jag inte. Jag ska hem om några månader". Det märks att personalen inte har tid att vara med dem så mycket för de blev otroligt exalterade över att prata med oss, kramas och bli uppmärksammade. 

I övrigt har vi ätit middag hos handledare David med familj. Det var bestämt till tisdag men vi fick aldrig någon bekräftelse på när de skulle komma och hämta oss. När Davids fru dök upp vid 19-snåret antog vi att något var på gång, men hon gav inga tecken på att det skulle hända något. Vi försökte hinta oss till ett "jamen, då åker vi då" (som svensk är det ju alldeles för konfronterande att bara fråga rakt ut, jag menar någon kan ju tycka att det blir pinsamt) men inget hände. Vi smsar David (ja, vi klarar inte av att bara fråga henne) och får svaret att tyvärr blir det inget ikväll eftersom en vän till familjens pappa har dött. Funkar det imorgon istället? Så vid halv-åtta på kvällen får vi veta att middagsplanerna är off the table. Jaha.  När middagen väl blev av var den hemskt trevlig och vi diskuterade invandringspolitik, ni vet, såna där lite enklare ämnen. Men det är faktiskt förvånansvärt hur mycket vi faktiskt klarar av att prata om. Och jag skojade! Veckans tacksägelseämne!

Chau!

0 kommentarer: