söndag 24 november 2013

Reshybris

Vi är tillbaka i Salta! Tjosan hejsan! Lämnade landet söndag natt och kom hem torsdag natt, trötta men med en liten bit av Bolivia i bagaget. För det första är det märkligt att granlandet att köra en liten tripp till är Bolivia. Jag har liksom vant mig vid att jag bor i Salta, men när det plötsligt så reellt placeras bredvid det fortfarande-i-mitt-huvud-långt-borta Bolivia slog det mig att jag bor i Sydamerika. Jag menar, vi gjorde basically den Saltenska motsvarigheten till att ta en tripp till Norge. Fast Norge är Bolivia, hur knäppt är det?

Vi började med att åka till Aguas Blancas, en stad som ligger precis vid gränsen Argentina-Bolivia. Anlände tidigt, tidigt på morgonen och inte hade vi någon som helst aning om var vi skulle gå för att ta oss över gränsen eller något över huvudtaget. Kändes lite märkligt. Och att passera en landsgräns gåendes har jag aldrig gjort, det har alltid varit att sätta sig på ett plan i Sverige och landa i ett annat. Att gå från den Argentinska myndighetspersonen till den Bolivianska, bara sådär, var alltså något nytt. Men det gick bra, vi fick lämna Argentina och de hade inget emot att vi gick in i Bolivia.

Soluppgång i Aguas Blancas


Båtfärja över till den Bolivianska sidan, här finns det ingen bro inte. 

Från Aguas Blancas tog vi en taxi i 3½ timme till Tarija, vägen dit var vacker men krokig och chauffören höll definitivt inte några hastighetsbegränsningar. Tarija var en stad. Vi åt oljiga bolivianska empanadas, jag gillar de saltenska bättre, och råkade hamna på ett café/restaurang som när vi tittade upp Tarija på Wiki-travel visade sig vara ett av Tarijas bästa. Sannerligen tror jag att jag inte har smakat bättre lemonad i mitt liv, ruggigt bra stuff. Vi var rätt trötta efter att inte ha kunnat sova vidare bra på bussen från Salta, men knallade ändå runt lite och tittade på staden innan vår nästa buss, till Tupiza, skulle gå vid 20.00. Det jag lade märke till mest var de rediga bolivianska tanterna. Klädda i plommonstopsliknande hattar, med två flätor ner till midjan, och rejäla kjolar. Många skippade ryggsäck och bar runt på det de hade i tygstycken som de knöt över ryggen. Kanske är det en västerländsk grej att man blir så lycklig över att det finns ”original kultur” kvar, att inte väst tagit över allt, men glad blev jag i alla fall av dessa gummor.

En till nattbuss togs alltså, denna gång till Tupiza. Inte gick det bättre att sova på den, snarare sämre. Ibland undrade jag om vi över huvud taget körde på en väg eller om chauffören bestämt sig för att gå off-road. Det gungade något helt otroligt, jag fattar inte hur folk kunde sova när man kastades från sida till sida i sätet. Det blev heller inte mysigare att något lite kryp bet mig i fötterna. När jag kollade till dem på morgonen hade jag 11 (!) bett på högra foten och 3 på vänstra. Inte okej, krypet, inte okej. Vi anlände kl. fem på morgonen och slogs av hur kallt det var. Utan solen och så högt upp i bergen hjälpte det inte att befinna sig i Sydamerika. Vi sov en kort stund i väntsalen, tillsammans med allsköns bolivianer som var mer förbereda på kylan och lade sig på bänkarna inlindade i tjocka filtar. När solen gått upp gick vi mot några berg med sol på där vi antog att det var varmare, och inmundigade därför vår frukost bestående av vatten och bröd på en liten kulle utblickandes över Tupiza som vaknade till liv. Det var fint. Hundar som skällde, en lastbil som åkte runt och sålde gastuber, och en polis som var sen till jobbet.




En redig boliviansk gumma väntar på bussen

Efter att ha köpt på oss lite färdkost avgick bussen till vårt faktiska mål, Uyuni, kl. tio. Jag fick ont i huvudet av höjden, det var trots allt uppe på 4000 m.ö.h. under en sträcka. Under resan justerade vi vår resplan något. I ett fall av total reshybris hade vi fått för oss att vi skulle hinna komma fram till Uyuni vid fyra-halv fem på kvällen, hitta ett hostel, ut till saltöknen och tillbaka, och sedan ta en buss tidigt nästa morgon för att vara hemma i Salta onsdag kväll (det var då alltså tisdag när vi anlände till Uyuni). Benji kom på att vi hur som helst inte skulle hinna hem för att gå till barnhemmet på onsdag och att vi ju då lika kunde komma hem på torsdag kväll, varpå vi bestämde att ägna hela morgondagen åt saltöknen. A very wise decision. Vi var slitna efter två dagar på resande fot utan att riktigt stanna någonstans, och två nätter utan någon sömn att tala om hade definitivt gjort sitt. När vi checkade in på ett hostel och fick slänga oss i sängarna där insåg vi båda två att det inte hade funnits en chans i världen att vi hade orkat gå till någon saltöken den eftermiddagen. Vi åt middag på en rå-turistig restaurang, som nonetheless gjorde riktigt god pizza, och sov sedan från 9 till 9.

Säng ljuva säng!

Dagen efter hade vi bokat en tur ut till saltöknen. Vi insåg att det hade varit en bra när chauffören berättade att vet var 20 km till början av öknen. Right. Första stoppet var den gamla tågkyrkogården. De första tågen som kom till Bolivia lämnades i öknen och har stått där tills de nu blivit en turistattraktion. Som en jättestor lekplats för vuxna, det var riktigt kul att klättra runt på de gamla tågskeletten. 




Sen bar det av till den faktiska saltöknen:



Hemma i Sverige skakar man av skorna från snö, i Uyuni sparkade vi av salt.  



Det är väldigt märkligt att stå på salt å detta sätt. Ni vet hur när man spelar Sims och bygger sitt hus så kan man välja vilken typ av golv man vill ha? Det var som om Gud hade gjort det med världen och när han kom till Uyuni flippade det till och istället för något vettigt, som sten eller sand eller jord, så valde han salt. Knäppt. 


Lunch bestående av lama och quinoa, sittandes på salt. Inte varje dag. Lama var helt okej, smakades absolut inte dåligt. Något senigt, men förutom det inget att klaga på. Jag tappade mat i saltet, hihi.  



Mitt i saltet ligger en ö fullsmockad av kaktusar och just nu blommar de. 








Vi åt middag på ett lokalt hak, mer lama, denna gång serverad på både ris och pommes.

På väg till bussen som skulle ta oss tillbaka till Tupiza kl åtta stannade vi och köpte fladdriga byxor och jag föll för en stickad alpacka-kofta. Rå-mysig. Sen bar det av i en till skakig buss, jag hade inte märkt att vägen mellan Tupiza-Uyuni var så gropig eftersom vi åkte på dagen, men när man försöker sova är det omöjligt att inte märka. Det gungade och skumpade inte lika mycket som på vägen Tarija-Tupiza men det skakade något otroligt. Hela bussen skallrade. Men det gick att stå ut eftersom jag visste att jag skulle på sova i en säng i Tupiza.

 Innergården på hostel i Tupiza



Frukost: yoghurt som dracks ur plastpåse, typ som såna där nötkrämer.  


Marknad i Tupiza där vi inhandlade frukostbröd

Precis på gränsen mellan Bolivia och Argentina var det översållat av varor, det verkar råda mycket handel över gränsen.

Taxi till Villazon för att ta oss över gränsen. Kön var mördande. Det tog så fruktansvärt lång tid. Dels var kön lång, men framför allt tog fantastiskt lång tid att ta hand om varje person. Effektiviteten var inte hög. Själva kösystemet i sig var ostrukturerat också så folk ställde sig lite hipp som happ, kö-fascisten i mig mådde inte bra. Trots hur lång kö det var tog sig passkontrollanten tid att ge mannen framför oss lite tips på bra vägar att cykla (han var en del av ett engelskt par som håller på att cykla från Alaska till södra Argentina). Detta irriterade mig såklart ännu mer, men såhär i efterhand vet jag inte riktigt. Det är säkert alltid väldigt mycket folk där. Kanske hade de inte vunnit särskilt mycket på att stressa runt, kanske är det mer värt att ta det lugnt och må bra på sitt jobb. Fast liiite effektivare hade det kunnat vara… Vi hade sen tur nog att hitta en buss tillbaka till Salta som gick en timme senare vilket gav oss tid att äta lunch och ändå inte komma fram alltför sent. Det var märkligt skönt att stiga av i Salta. Över huvud taget kändes det bra att vara tillbaka i Argentina, som om vi var mer hemma då. Det kändes liksom säkrare och lugnare, inte för att jag känt mig osäker i Bolivia, bara det att jag kände att jag hade mer kontroll i Argentina. Lustigt, jag är ju lika lost i nya städer här egentligen men det känns bättre. Tänk att man kan börja identifiera sig med ett land så fort.

Några lärdomar har jag fått med mig från denna utflykt. 1) Att sova på buss är segt. Försök att undvika att göra det två nätter i rad. 2) Tryck inte in så många ställen och stopp och byten av buss igen. Jag är jättenöjd med vår resa, men det var uttröttande att stanna så kort tid på varje ställe. 3) Ät inte frukost på de turistiga ställena. Det är möjligt att middagen är god, men frukost, nej. Satsa på bröd från den lokala panaderian och någon liten yoghurt ur en hörnshop.


Chau!

0 kommentarer: