Åååååååka tåg!

De senaste blogginläggen har varit något bildfattiga, men det kompenserade världen för genom att till idag ge mig fler bilder än vad jag kan få med i ett vettigt blogginlägg. Innan jag kommer dit tänkte jag dra snabbgenomgång på hur det går med mitt faktiska jobb.

Barnhemmet grows on me week by week. De där barnen alltså! Ibland tycker jag att de är fruktansvärt jobbiga men samtidigt gillar jag dem. Deras personligheter och attityder och allt vad de är. Jag inser nu att jag kommer sakna dem en hel massa när jag åker i februari. Och jag undrar hur de kommer ta att vi lämnar dem. Det kanske är lite förmätet att tro att de kommer sakna oss för evigt, det tror jag inte, men jag tror att även om de kanske inte kommer sakna just oss kommer de sakna vad vi är; två vuxna med massa tid över bara för dem. Det gör lite ont i hjärtat att veta att jag bara kan ta hand om dem i några månader till. Det är lite trubbel bland barnen som gör arbetet ganska komplicerat; en av tjejerna mår inte psykiskt bra och får ganska tunga mediciner. Trots detta är hon svår att hantera, hon beter sig ibland märkligt och väldigt impulsivt så det är svårt att hänga med i svängarna. Tyvärr är hon också våldsam. Inte mot oss, men de andra barnen berättar att hon är aggressiv och slår dem. Och vad ska man göra då? Jag vet ju att hon inte är helt frisk och att det är därför hon beter sig som hon gör, men jag förstår ju också att de inte vill leka med henne om hon när vi inte är där beter sig elakt mot dem. Jag vill inte frysa ut henne när jag är med, men jag kan inte tvinga dem, eller? Jag känner mig inte riktigt kvalificerad att ta hand om en tjej som henne. Som det är nu gör vi det bästa vi kan och försöker att vara så rättvisa och schyssta som det går. På tisdag verkar det vara inbokat ett check-up möte med de i församlingen som är lite ansvariga för oss, och då hoppas vi kunna prata med Veronica, som är anställd hos socialen och har arbetat på barnhemmet tidigare. 

Min andra aktivitet (jupp, i mitt stressiga schema ingår hela två olika verksamheter) blev avbokad denna lördag eftersom ju jag och Benjamin passade på att åka Tren a las Nubes! Vilken grej! Upp supertidigt och sedan åkte vi tåg från kl. 7 till 23. Det var fantastiskt vackert, obeskrivligt. Jag lägger upp ett gäng bilder som väl visar en del men det är som alltid inte samma sak som när man ser det live. Först kan jag ju förklara lite vad Tren a las Nubes är: från början var det en järnväg som kopplade samman Salta och Chile men idag används linjen bara för turisttraffik. Man åker upp till viadukten La Polvorilla på 4220 m höjd och vänder sedan där och åker samma väg tillbaka.

Det börjar bra.... 

 

Huvudattraktionen: viadeukten La Porvorilla. Vi ackompanjerades av väldigt pampig musik när vi åkte över denna höga bro. 

På vägen upp ackompanjerades vi av allsköns guidning, det var information om järnvägen (där man bl.a. fick levererat statistik på hur många spadar som använts i bygget), dess arkitekt, kaktusar, flora och fauna i området (hur ser man skilland på llama, vicuña och guanacos), saltöknen och annat livsnödvändigt. Av allt detta vi fick lära oss tror jag att det enda jag minns är att kaktusar bara växer 10 cm de första 50 åren och att indianerna hade världens bästa historia om hur en hövdingsdotter som blev kär i en lågt stående stampojke flydde för kärlekens skull och att de sedan blev kaktusar. Kaktusar! Så romantiskt. Om du ser en kaktus som blommar vet du nu att blomman från början var en vacker hövdingsdotter. När de inte guidade fylldes högtalarna av traditionell musik och annat kulturigt, med tillhörande fantastiskt smetiga musikvideos. På nervägen underhölls vi inte att någon guidning men väl The Proposal, Life of Pi och slutligen någon gång där vid 10-10-30 snåret kom de fram till att passagerarna var tillräckligt trötta för att skratta åt dolda kameran. Det gjorde vi också. Min favoritstund på nervägen var middagen som inmundigades i restaurangvagnen med ett trevligt par från Buenos Aires (provinsen, inte staden) som sällskap. De visste precis hur de skulle ta mig; sa både en och två gånger att jag pratade väldigt bra spanska ;) När jag berättade att jag ska ut och resa i Bolivia och Peru i februari fick kvinnan mig att lova att bara åka till säkra ställen. Då känns det väl bättre mamma? Två saker fick vi med oss från resan också: varsin onyxkaktus, den står nu glatt på min bokhög, och ett strålande fint Diplom som bevisar att vi har åkt med en väldigt hög järnväg och besökt, i hela 20 min, Argentinas högst belägna by. Hurra!

Igår åt vi lunch som vanligt hemma hos pastorsparet, och denna gång stod det saltenska empanadas på menyn. Hemskt trevligt att få hjälpa till och lära sig hur man gör ordentligt, kanterna ska vikas in med precision. 

 Pastorsfrun Graciela instruerar Benjamin hur man gör. 

Chau!