Kartonghus och regn och magiska bältdjur

Tiden går*. Vi har det fortsatt, ja hur har vi det egentligen? Vi har det bra, jomen det har vi. Förra veckan var inte superintensiv: mån-fre var det enda inplanerade våra besök till barnhemmet. På fredagen fick jag dock ta hand om kidsen själv eftersom Benji var (och fortfarande är) förkyld. Det gick bra ändå, trots att jag var lite trött. Att vara trött gjorde mig mer intresserad av att göra annat än springa-leka så jag tog mig tid att försöka umgås lite med några av tjejerna som inte brukar vara med och leka. En av dem höll nämligen på att pyssla med något som innehöll löv och kartong. Jag bestämde mig för att en värdig sysselsättning var att ta reda på vad hon gjorde och fick reda på att hon byggde ett litet hus av karton med tillhörande lövtak. Hemskt påhittigt. Sen blev jag indragen i bygga-kartonghus-aktivitet av en annan tjej, så jag hjälpte henne att också bygga ett litet kartonghus. När jag gick höll den första tjejen på med nya löv och mer kartong; det skulle byggas ett större hus. När jag först såg hur de klippte kartong och klistrade ihop till små fyrkantiga lådhus fick jag såna där känslor och tankar som man alltid hör att volontärer får: ”åh, wow, de har inte mycket men de tar vad de har och är glada över det. Inget tjat om något Barbiehus här inte, här är hon glad över kartong och löv.” Och sure, det är väl fint att de pysslar ihop små hus. Men vet du vad? Ett av mina skönaste minnen från när jag var liten är när jag samlade ihop massa glasspinnar, klistrade ihop dem och byggde en borg. Jag älskade den där borgen gjord av bortkastade glasspinnar, och jag kommer från en vit medelklassfamilj i Sverige. Jag menar inte att det inte är hårt för de här barnen, för det är hårt. Jag menar att det är andra saker som är hårda på riktigt. Många barn pysslar med skräp. Men inte alla barn räcker upp handen på en gudstjänst och vill be att hen ska få en familj.

Från den mysiga tanken går vi vidare till söndagen med tillhörande gudstjänst och församlingslunch. Gudstjänsterna här är bra, jag tackar Gud för att det inte är en särskilt karismatisk församling, men trots allt på spanska och med lovsånger uteslutande på spanska. I söndags fick vi dock jackpot med inte bara en utan två låtar vars text finns på engelska/svenska. Jag har nog inte blivit så glad av att få sjunga ”Ropa Till Gud” på länge. Lovsångsledaren märkte att jag sjöng på svenska och prompt hade det trollats fram en mikrofon och så var det bara att sjunga medan resten lyssnade på detta fascinerande språk. Men jag gillar det, det är liksom en del av deras väldigt avslappnade gudstjänststämning. Jag menar, lovsångledaren avbröt en låt för att prata lite om vilka som är ”Guds generation” och för att förklara frågade hon säkert 15 olika personer hur gamla de var. Bara sådär.

Sedan var det alltså församlingslunch. Kyrkan här kompenserar för att de inte har kyrkfika genom att ha församlingslunch en gång i månaden. Denhär månaden valde man att ha knytkalas så det var lite allt möjligt som bjöds ute på gården mellan kyrksalen och pastorsparets hus. Lite små-awkward var det nog allt, jag menar, såna där situationer med massa människor som man typ känner kan vara svåra nog att hantera hemma i Sverige så vi ska inte tala om i Argentina. Men det var ganska trevligt ändå. Och någon hade gjort pizza som var riktigt god. Det serverades även ”Pan de Carne” (Bröd av kött) vilket som vi förstod det bestod av köttfärs mixat med ströbröd och kryddor. Spännande. Mosigt. Vi fick gott om tid att prova den maträtten för det blev en del över, och resterna donerades till mig och Benji.

Benji och Robinson spelar pingis. "Very very facíl" som Robinson säger. 

Knytkalas igång. 

Igår regnade det. Jag vet inte hur många gånger jag har suttit ute på landet och sagt, eller tänkt på, hur mycket jag älskar ljudet av regn so smattrar mot plåttak. I’m going to rephrase that, för igår fick jag lära mig att jag älskar regn som smattrar mot isolerade plåttak. Vi lagar mat och äter i en stor sal med plåttak och jag kan bara säga att jag aldrig hört något liknande. Det regnade och haglade så hårt att det började ringa i öronen på mig. Hagel stort som pingisbollar! Och om man gick ut på gatorna såg det ut såhär:

Tydligen finns det inga avrinnings…hål (Vad heter det?) i gatorna utan allt vatten rinner längs gatorna tills det kommer till en flodkanal längre in mot centrum. Se där. Vi kan väl säga att många tittade konstigt på mig och Benji genom fönster och från bilar när vi vadade runt på gatorna och fotade den spännande händelsen. Galna gringos!

Här följer lite blandade bilder från veckan.

Världens bästa Matilda skickade en födelsedagspresent till mig och jag blev så så lycklig. Någon frågade mig om halsbandet är en symbol från Sverige och jag måste säga att det var lite pinsamt att förklara att "Nej, den är från...Harry Potter."

När kläderna inte kan hänga ute längre och de fortfarande är blöta får man improvisera tvättlina inomhus. Tandtråd har många användningsområden :)

 

Hur gör man något sånt där med en spraybruk?!

Det här är min skrivbordsbakgrund just nu. Hur bra är den liksom?! Ett bältdjur med vingar med en liten indian som rider på den!

Chau!

*Parantes om tid: i Argentina ställer man inte om klockorna till sommar- och vintertid fick vi veta häromveckan. Fine enough, det finns många länder som inte gör det. Det lustiga är dock att de brukade göra de men att den nuvarande regeringen bestämde sig för att det var onödigt och krångligt att hålla på och ställa om klockorna. Så då slutade man med det. Tänk om nästa regering skulle säga ”Nä, hörrni, ska vi inte bara strunta i det här böket? Tack för oss.”