Trötta tankar och trevliga tanter

Jag och Benjamin går, som jag tror att jag ha nämnt, till ett café med wi-fi för få tag på internet. Jag är glad att vi inte har internet på rummen. I mean, don’t get me wrong, om jag hade fått välja när jag åkte hit mellan ett rum utan internet och ett med som kostade lika mycket skulle jag nog inte ha tagit det utan, men nu är jag i alla fall glad att det inte finns internet. Det tvingar mig att göra andra saker. Om jag var med i en film, bok eller bodde på Söder skulle jag vid det här laget ha skaffat mig en originell hobby, typ korgflätning eller stepdans, och blivit väldigt duktig på den. Men på grund av omständigheter (jag är jag, jag som är jag är dessutom just nu i Argentina, och mitt pengaflöde är inte oändligt) har jag istället blivit väldigt duktig på Kungen och Röj. Jag jobbar på att bli the master of Pinball. Anyway, som det är nu har jag internet två gånger i veckan i mellan tre och fyra timmar, eftersom det oftast känns fel att sitta längre än så. Under de där timmarna glömmer jag att jag är här. Det är alltid skönt att maila med folk hemifrån och Skypa med kompisar och paranterserna men när jag väl måste stänga ner datorn och gå därifrån är det lite ledsamt. Jag har i några timmar kunnat vara hemma och måste ge upp det för att återigen vara här. Och grejen är ju inte att jag hellre är på Facebook än i Salta utan snarare, är min teori, för att jag vill fortsätta göra familiar saker. Jag har lite mer kontroll i de lägena. Lite mer kontroll när jag sitter på mitt rum och tittar på Community än när jag går till bageriet och beställer vad jag trodde var två baguetter men får något annat långt tjockt bröd. Det är fascinerande hur mycket jag ville vara i ett annat land när jag var hemma och nu när jag är här drömmer jag mycket om att vara hemma. Ungefär som att det här är något jobbigt, som om jag borde räkna ner dagarna tills jag äntligen får åka hem. Jag skäms lite när jag längtar efter Sverige, när jag tänker hur ”bra” saker är hemma, när jag sitter och längtar efter crème fraiche och mjölkchoklad. Som om de sakerna skulle vara värda att åka hem för. Som om den här resan inte är lika värd som crème fraiche. Jag vet att det är normalt att sakna hemma men jag vill ändå inte göra det. Jag vill ju njuta av där jag är nu, inte sitta och önska att det var som hemma. Istället för att längta efter crème fraiche vill jag upptäcka hur man använder chimichurri på bästa sätt.

                      Men det är påfrestande att alltid vara i ett nytt land. Det låter konstigt när jag säger det så, ungefär som om jag varje dag vaknade upp och så har någon under natten flugit mig till en annan nation, men grejen är den att det är nästan lite så. Det är ungefär som att min hjärna lite undermedvetet förväntar sig att jag ska vakna en dag och att Argentina ska ha blivit Argentina-Sverige. Jag vaknar varje dag och är en svensk person i Argentina, och det går inte över. I och med att jag är här så länge tvingar jag min hjärna att gå ur turist-titta-vad-spännande-allting-är-fasen och in i någon slags knäpp ”vardags-fas”. ”Vardags-fas” inom citationstecken eftersom det verkligen är hittepå-vardag, ingenting här är som vardag ”ska” vara. Eftersom jag säger åt mig själv att det är vardag (vilket jag måste göra, jag skulle inte orka vara turist i fem månader. Tänk er själva hur knäpp man blir när man åker utomlands ”Åååhh, titta på den där lyktstolpen, den är ju för kul, ta ett kort!”) blir jag uttröttad av att det, trots allt, inte är vardag.

Jag skrev det ovanstående för några dagar sedan, när jag var mycket tröttare än jag är nu. Jag märker så tydligt på mig själv när jag är trött för det är då jag längtar till trygghet och normalitet i Sverige som mest. Men dagen efter hände en trevlig sak som piggade upp mig direkt. Jag satt utanför Teatro Provincial de Salta efter att ha köpt två biljetter till en balett (jajemän, det krävdes bara att jag bytte kontinent för att jag äntligen skulle genomföra det där målet att gå och se en balett. Det och att biljetten kostade typ 20 kronor) på en parkbänk och tog det allmänt lugnt. Plötsligt bryter sig en kvinna i ett turistsällskap ut ur sin grupp och dimper ned bredvid mig. Hon frågar var jag kommer ifrån, berättar att hon och hennes sällskap är från Santa Fe (inte i USA, Argentinas) och att de ska stanna i Salta i tre dagar för att sen dra vidare till Tucuman. Vi småpratar lite, tar ett kort, hon berättar att hon har släkt i Schweich och Tyskland, se där, se där. När hon går hör jag henne glatt berätta för guiden att den trevliga flickan på bänken kommer från Switzerland för japp, det tar inte längre än några sekunder att blanda ihop de två länderna. Hur som helst; det var inte som att jag hittade inte min soul-mate i den den tanten och hon gav mig inget djupt livsråd som kommer förändra mitt liv. Men 1) det hon sa påminde mig om att jag faktiskt lärt mig lite sen jag kom hit för jag fattade vilka ställen hon menade när hon sa Santa Fe och Tucuman, och 2) det var hemskt trevligt. Inte svårare än att man ibland har dagar när man inte pratar spanska alls, sitter på sitt rum och känner sig ensam, och ibland sitter man utanför en teater och får prata med trevliga tanter. Ups and downs.

Chau!

P.S. Har snart sett klart andra säsongen av Buffy the Vampire Slayer och ångrar djupt att jag inte tog med mig fler säsonger. Så om någon vill lägga över på ett USB och skicka hit är de mer än välkomna att göra det, jag har ju kommit fram till att postverket här är att lita på ;)